Theocracy  är skivbolaget Ulterium Records flaggskepp, ledda av multiinstrumentalisten och låtförfattaren Matt Smith. Ghost Ship är amerikanernas fjärde fullängdare, med ett mer samlat Theocracy som inte lutar fullt ut på Smith, trots att han hela tiden är navet och den naturliga ledaren. Smiths röst är i likhet med vad den varit tidigare, utan större överraskningar. Medan kompetent kanske inte helt så omfångsrik som kunnat göra de mörkare elementen i musiken större favörer. Högtflygande refränger tar han ändå på ett nålsöga utan minsta problem. Smith låg också bakom Ulterium Records välgörenhetsprojekt Project Aegis som tidigare i år släppte singeln Angel In The Ashes. Den såg Smith få sånghjälp av Daisa Munhoz (Soulspell), Vasilis Georgiou (Sunburst) och Rob Rock (Impellitteri, Rob Rock); den visade kanske mest att Smiths sång behöver andra element att komplettera den för att han själv ska komma till sin fulla rätt. Around The World And Back är en av skivans snyggaste stunder. Den väldigt power-positivt ställda låten inleds med långsam keyboardslinga, bygger sakta uppåt, och Smith har en Georgiou-lik ådra i rösten. 

Smith har kanske alltid varit en bättre låtskrivare än sångare (hans musikerskap överglänser också hans sångkvaliteter), och det mesta av materialet här är starkt och med individuell kraft. Ghost Ship har ingen låt i klass med 20-minuterseposet Mirror Of Souls (Mirror Of Souls, 2009), utan de flesta låtarna är mer koncisa kring fyra till fem minuter i längd, och trots det känns de hela tiden utvecklande och med naturlig progression. Undantaget är avslutande Easter, som trots sina tio minuter och ett par intressanta partier ändå inte håller lågan uppe. Det är ändå bättre när det är nedskalat för en sorts simplicitet, men inte utan att den episka känslan finns kvar som ett mer underbyggande element snarare än mål - som inledande Paper Tiger och den smått melankoliska Wishing Well ger prov på. Val Allen Wood och Jonathan Hinds gitarrspår är stundtals enkla, och emellanåt snyggt komplexa och det hela tiden byggande elementet medan Smiths keyboards håller en bakgrundsroll för understöd, liksom de mustiga baslinjerna som Jared Oldham bjuder till med i låtar som titelspåret och avslutande Easter.

Ledgitarren är genomgående det melodiska elementet, även om den kanske kändes mer inspirerad på föregångaren As The World Bleeds (2011). Trots det  är det inte utan att Wood har några riktigt högtflygande stunder på Ghost Ship. Samtidigt har både han och Hinds tyngre riff som går i intressanta ackordprogressioner - även om de ibland vill lite mer än de förmår framföra - som i Stir The Embers och mellanakten i Paper Tiger ger ett mörkare sound som bryter mot Smiths ljusa skrik. Närmare slutet tappar albumet en del, med utfyllnad i form av Currency In A Bankrupt World och den ointressanta Castaway, men de inledande spåren är starka och ett par av låtarna kan mycket väl stå som några av Smiths finaste låtskrivarstunder. Texterna här lutar åt social kommentar mer än på tidigare album och något av en mognadsgrad, och kanske ett försök att vilja slippa ur epitet som klistrats på Theocracy. Rättmätigen bör det lyckas, för förmågorna, spelglädjen och känslan som Theocracy bjuder på är för stora för att förkastas baserat på petitesser. Ghost Ship pendlar lätt i samma klass som föregångaren, med några väldigt starka kort i materialet; Theocracy visar att de är en kraft att räkna med på power-kartan, liksom inom episk progressive metal.. Däremot är jag fortfarande besviken att titellåten inte handlade om ett riktigt spökskepp.

Bästa låtar: Paper Tiger, Around The World And Back, Stir The Embers