Majesty Of Revival - Dualism

Genre: Power Metal -

Jag är erfaren endast med sporadiskt lyssnande på Majesty Of Revival, genom Through Reality (2012) och uppföljaren Iron Gods (2013). Huvudmannen Dimitriy Pavlovskiy har sedan 2012 släppt inte mindre än nio skivor med fyra olika band; Dualism markerar den tionde, och är nummer tre med Majesty Of Revival som han startade 2009. Inte heller har det snålats här; Majesty Of Revival tog timeout under förra året och kommer tillbaka med sjuttio minuter fläskig power och mörkaste metal på fjorton feta låtar. Öppningsspåret Deadlock spottar lågor och går i hög oktan, en stark inledning till ett varierat låtmaterial som präglas starkt av genrevariationer låtarna emellan. Albumet lider också en del av sin längd; trots att de flesta låtarna är oklanderliga och bra låtar i sig, blir det lite för mycket.

Majesty Of Revival - Dualism

Tidigare fördelades sången på tre personer; Pavlovskiy själv, Konstantin Naumenko (Sunrise, Conquest) och Oleksa Dynnyk (Dimitriy Pavlovskiy’s PowerSquad). Nu återstår endast den förstnämnda. Det var kanske inte ett regelrätt misstag att släppa Naumenko, då Pavlovskiy är en kapabel sångare, vars register gör musikens tematiska mörker mer rättvisa än Naumenkos. Å andra har Pavlovskiy en oslipad kvalitet, vilken kan vara både charmig och något som åkallar lite mer uppmärksamhet än en önskar. Ifrågasättbara sångmelodier plågar en del låtar, exempelvis röriga Darkest, men i det stora hela är Pavlovskiys sång på skivan stark. Den rockiga Alive, med upplyftande och power-minnande refräng, vasst gitarrspel och samklang mellan gitarr och keys är en stark låt, visar kanske bäst Pavlovskiys sångkvalitet.

Att albumet inte är något hafsverk märks omedelbart, på de många starka musikaliska insatserna som inte bara präglas av gott musikerskap utan också välskrivna partier. Basen är distinkt och soundet härligt mustigt; mer än bara utfyllnad som är där ”bara för att”. Nyförvärvade Tomi Penzel, som också återfinns i PowerSquad gör ett bra jobb, liksom Vladimir Yakubovsky, vars keyboards fyller ut utrymmet mellan Pavlovskiys gitarrspel och de mörka riffen på ett tematiskt snyggt vis. Men det är ändå Pavlovskiys gitarr som står i musikaliskt fokus. Gitarren driver musiken och är det som står för mycket av den stora variationen; från Iced Earth-lika riff, till goth-stämning, till snyggt keyboardsamspel i den rena power-låten Wolfheart. Han har också en ådra för neoklassiska solon och progressiv låtuppbyggnad, men släpper kanske inte fram den sistnämnda sidan riktigt så mycket som jag hade önskat; Tongue är ett exempel på en låt som gärna fått utvecklas och skänkas något mer tid och uppmärksamhet.

Dualism är en stark skiva, om än tjugo minuter för lång för sitt eget bästa. De svagare spåren - för det finns några sådana - kunde ha klippts bort. Trots det, bör det finnas något för alla här, oavsett om en är på jakt efter något progressivt, upplyftande power eller gitarruppvisning av klass. Till det sistnämnda ska Perfection helt klart räknas. Personligen håller jag power-låtarna som de starkare sidorna av Dualism. Den största bristen är, och det har jag återkommit till, skivans längd, för trots stora skillnader i stil är variationen, eller spretigheten om en så vill, inte av ondo. Tvärtom är den ytterligare en stark sida som visar på Majesty Of Revivals starka låtskrivarförmåga, och håller den överväldigande längden från att någonsin bli tråkig.

 

Bästa låtar: Alive, Wolfheart, Perfection

 

    

 


Majesty Of Revival - Darkest