Om den första tanken när du startar The Cycle Never Ends inte är ”har de här killarna lyssnat för mycket på Maiden?” så har du lyssnat för lite på Maiden. Galloperande riff som hämtade från Maidenklassikern Piece Of Mind (1983) inleder Ravensires andra album, The Cycle Never Ends. Och det är svårt att klandra någon för det, för Maiden är ju det bästa som finns. Däremot är det första intrycket väldigt mycket Maiden, och det är svårt att ta sig förbi när det väl inletts. Rick Thor låter som om han trillat ur ett tyskt heavy/power/speed metal-band, typ Paragon, Grave Digger eller Running Wild. Faktum är att han lätt skulle kunna misstas för Running Wilds piratkung Rolf Kasparek, inte bara i röst, utan också i sångstil. Men medan ovan nämnda band har ett mullrigare sound är Ravensires mer baserat i NWOBHM och framför allt en stor, stark Maiden-influens. Karlns black metal-bakgrund som bassist i Filii Nigrantium Infernalium visar sig inte nämnvärt, eftersom det mesta med Ravensire skriker 80-talsinfluenser, och inte extrem metal.

Skivan inleds alltså med väldigt Maiden:iga Cromlech Revelations, och pågår i inte mer än 41 minuter och åtta låtar, uppradade för att gå in på en LP-skiva. Snabba Solitary Vagrant, med lite Motörhead-feeling, får upp farten, men klipps oväntat av efter knappt tre och en halv minut. Zé Rockhard (Inquisitor) och Nuno Mordred är bägge två duktiga gitarrister, som oturligt nog har en del ganska standard material att jobba med och en del som inte alls känns eget. Å andra sidan har de mycket sådant också, som det hypnotiska solot i Procession och duellriffen i Trapped In Dreams, som om än kanske lite Maiden-lika är drivande och har pondus i sig själva. Thor galloperar och bullrar på med basen, inspirerad av självaste Steve Harris, och försöker sig på några The Trooper-minnande ”whoahs”. Trots att han är ungefär det längsta en kan komma från Bruce Dickinson är det inte det värsta jag hört. Tvärt om, det funkar i sin egen ostighet och de drivande riffen lyckas göra låten mystrallig. Men här, liksom i Solitary Vagrant, klipps låten nästan abrupt av i slutet, just som Rockhard och Mordred (jag börjar tro att det inte är deras riktiga namn...) kör ledgitarrduell. Det är ett problem, eftersom att i jakten på att göra skivan mer LP-vänlig har musiken faktiskt fått ge vika.

Avslutar gör en trilogi kallad White Pillars. Här är det mestadels gitarristerna som är hjältarna. Snygga riff och flera ledpartier är bland skivans bästa. Återigen tydligt Maiden-inspirerat, men också med långa instrumentala passager -framför allt i sista låten, Temple At The End Of The World - som känns betydligt egna och som progressivt leder vidare och följs upp av typiskt 80-talsriffande. Thors här lite mer återhållsamma sångstil gör underverk, när det inte bara ska gå snabbt, utan det ska läggas stämning bakom verserna också. Skivans andra hälft är mycket bättre än den första, när influenserna känns mer som influenser och mindre som något som försökt emuleras. Och trots att jag har tjatat om hur mycket Maiden det är, så är det aldrig för mycket. Saken är att den här blandningen mellan åttiotals-metal och den tyska skolans aggressiva power metal kan funka, men den måste tillåtas tas ut i sin egen rätt och inte hindras av trettio år gamla begränsningar. Och kanske tona ner lite på Maiden nästa gång.

Bästa låtar: Trapped In Dreams, Temple At The End Of The World

Read the review in English