Du vet de där skivorna där singeln som släpptes några veckor innan var medioker som bäst, men ändå visar sig vara skivans starkaste kort? Exakt... Twilight Force fick ju lite skjuts efter debuten med en kabapelt genomförd och genomtänkt hit i The Power Of The Ancient Force, varefter Nuclear Blast tog in dem direkt och anknytningen till Faluns stora föredettingar går inte att överdriva mer. Nu var jag inte direkt förtjust i första skivan, men den hade ju lite charm på sina ställen, och med ett större skivbolag i ryggen... uppföljaren skulle ju kunna funka. Nu är ju Twilight Force sjukt inspirerade av Rhapsody, själva originalet i genren, men också med ett starkt släng av Dragonforce, och de har försökt landa någonstans däremellan. Men där Rhapsody visste att ”less is more” och Dragonforce gjorde något snarlikt och lade på +1000 tempo i autotune (vilket sänkte dem helt) har Twilight Force en något egen inriktning.

Nämligen ”fräs på bara!” Mer symfoniskt? Fräs på bara. Mer onödiga orkestrar? Fräs på bara, det blir bara episkt! Kör upp varenda instrument hejvilt i mixen? Fräs på bara! Nej, det går bara käpprätt åt helskotta. Alla beståndsdelar är uppskruvade till elva, vilket gör att det är jävligt svårt att hitta fokus där det borde vara. Gitarrsolon muddlas under överpåmpiga orkestreringar - Philip Lind och ”Araendir” gör ett godkänt jobb, även om det inte hörs så ofta med tanke på hur dränkta de blir i precis allt annat som ska höras. Sången dränks i svallande försök till episk symfonik. Och ett litet tips? Ska körsång tvunget vara med, så är det jävligt bra om en hör vad de sjunger. Det blir extra sorgligt när det faktiskt finns spår av saker som kunnat funka; inledningsspåret är väl ändå helt okej (åtminstone i jämförelse), liksom låten To The Stars, och några melodier och gitarrsolon här och var går inte av för hackor. Jag gillar ju ostighet i min power metal, men en behöver inte ta hela jävla ysteriet. (Ge fan i den där kossan, pojkar!) Christian Eriksson har faktiskt en riktigt bra röst som gjuten för melodisk power med lite drag av Joacim Cans (Hammerfall) och legendariske Fabio Lione (Rhapsody), bara det att den inte får kommas till rätta och höras där den ska. Refränger? Det blir inte många som hänger kvar. Fabio Lione (!) gästar på tio minuter långa There And Back Again, men hörs knappt av över huvud taget. Förutom Lione gästar också polaren Joakim ”Precis-vid-mållinjen!” Brodén (Sabaton) i titellåten, och det var ju nog sagt om det.

Allting är sjukt överdrivet, och på något vis - fråga mig inte hur, för jag fattar det inte själv - låter halva skivan som någon form av julmusik. Visst, det är lite av grejen med ostig symfonisk power att den ska låta lite som filmmusik, men hälften av låtarna låter som hämtade ur det lyckliga slutet ur någon sketen feel good-julfilm för barn. Det där tralliga, smått bjällerklang-lika soundet med lite påmpig symfonik? Twilight Force har lyckats sätta det på hälften av sin skiva på något jävla vänster. Skivan är inte bara kass, den pågår också i evigheter. En tänker lite lagom när titelspåret behagar dyka upp och är tio minuter långt, att då är det sista låten. Icke sa nicke. På det följer Epilogue. Okej, tänker en. Någon minut som avslutning, det går väl an. Men tro på fan om inte det är sju minuter av någon halvdöd farbror som rabblar alla de tuffaste orden Twilight Force hade i vokabulären, och det med lika bra inlevelse som ett par sladdriga fiskpinnar. Och sedan efter det kommer sista låten, som tack och lov är en och en halv minut långt. Sjuttio minuter, när det som går att lyssna på knappt räcker till en kvart! Jästanemej, större män har försmäktat för mindre. Less is more? Nej! Mer är mer och ännu mer är ännu mer! Jag hoppas att någon fick sparken.

"Bästa" låtar: Battle Of Arcane Might, To The Stars

Read the review on the Metal Archives