Winters Bane - Heart Of A Killer

Genre: Power Metal -

En stapel, klassiker i övergången mellan vad som kallas speed och power metal, eller kanske ännu mer ett klassiskt exempel av amerikansk power. Den första blicken som världen fick av Tim Owens - sedermera också benämnd Ripper - kom inte på 1997 års Jugulator, den inte helt välmottagna uppföljaren på Judas Priests monstrum Painkiller (1990), utan på Winters Banes debut Heart Of A Killer. Egentligen ett par demoinspelningar med thrashbandet Brainicide före, men i fullängdarsammanhang är Heart Of A Killer först, släppt 1993. Winters Bane, nu aktiva utan Owens, sammanställde då ett album bestående till hälften av en historia om Domare Cohagen som efter en hjärtattack får en avrättad mördares hjärta, och därefter upplever mördarens minnen och tankar. Owens själv (ty han är ju i dagsläget dragplåstret för den här skivan) gör en otroligt stark insats, mer vibrant än de båda albumen med Priest, mer i linje med Beyond Fears debut (2006) eller skivorna han släppte med Iced Earth 2003 och 2006. Hans gedigna röst påminner stundtals om Rob Halford - lyssna på låten Night Shade - och så klart med bitar av Ralf Scheepers fast utan överdrifterna.

Winters Bane - Heart Of A Killer

Musikaliskt är albumet levande, med målande och kreativt gitarrspel av Lou St. Paul. Riffen som bygger upp majoriteten av skivan är samtliga klara och med riv i järnet. St. Pauls solon och starka framtoning i mixen ger en känsla av grånad nittiotalsatmosfär ur amerikansk medelklass, medan de behåller en tydlig känsla av den tyska skolans aggressiva power metal i stil med Iron Savior och Paragon. I titelspåret, där Cohagen får mördarens hjärta i en transplantation, är huvudriffet uppbyggt för att framstå som en sjukhusmaskin; artificiellt, men med St. Pauls sprakande känsla. Bassisten Dennis Hayes, som jag vanligtvis inte är helt förtjust i efter anonymt spel på ett par Iced Earth-låtar och framför allt stela och icke-närvarande livespel med just Iced Earth, är inte heller dålig på det han gör, även om han också just här förhåller sig - med rätta - till bakgrunden, då den gitarrdrivna musiken snarare släpper fram St. Pauls stämningsgivande spel istället.

De första sex spåren behandlar alltså Domare Cohagens skrämmande fall, varpå ytterligare fyra väl valda spår följer. Haunted House, ett snabbare speed metal-alster bjuder till med höga falsetter från Owens, medan den instrumentala Winters Bane ser St. Paul glänsa allra mest, här i samröre med Hayes och en imponerande snygg sammanvävning mellan de båda i en rytmiskt driven historia. Låtuppbyggnaden är kanske inte häpnadsväckande och innovativ i sig, då det mesta följer ett inte helt ogivet mönster, men det blir aldrig tråkigt, utan det hålls på sin spets. Mycket tack vare levande insatser av Tim Owens, vars hemsökande närvaro i de tematiskt mörka spåren vittnar om en teatralisk känsla. Horror Glances håller jag som den bästa låt han välsignat med sin röst, där framför allt refrängen är spöklik och ond i stämning. Ett sammanhållet band i starten av karriären, som sedermera kom att brytas upp med Owens avfärd till mer breddade utsikter, släpper i Heart Of A Killer en stark debut. En uppföljare borde vara på sin plats, men Owens är troligtvis för upptagen i restaurangbranschen och att vara en bitter högernisse i sociala medier för att återförenas med gamla kompisar.

 

Bästa låtar: Horror Glances, The Silhouette, Haunted House

 

    

 


Winters Bane - Horror Glances