Iron Maiden - The X Factor

Genre: Heavy Metal

Om du rankar Maidens album och sätter The X Factor sist (och/eller Virtual XI för den delen), med "Blaze Bayley" som motivering kan du köra upp din listjävel i arslet, för den är felaktig. Nu när jag ogiltigförklarat 90 procent av alla rankinglistor av Maidenalbum som finns, ska jag tala om varför. Efter det glada åttiotalets dagar blev Maidens sound gradvis mörkare, inåtvänt, med sin början redan i 1988 års Seventh Son Of A Seventh Son. Det fick sin kulmen i The X Factor, släppt 1995.

 

Iron Maiden - The X Factor

 

Men trots att skivan är så mörk och har det där dystra soundet som i det närmaste präglat nittiotalets hårdrock hörs här och var en antydan till något positiv. Oftast i gitarrsoundet. Som innan det blästrande gitarrsolot i The Aftermath eller de snabba ledmelodierna i The Edge Of Darkness. Dave Murray och Janick Gers gör sin tredje Maidenskiva tillsammans och deras kemi är tightare än innan. Gitarrsoundet på skivan är också en klar förbättring sedan de två föregående. Ibland känns Murray något tillbakadragen, medan den livligare Gers tycks hålla liv även i de svartare av spåren. Väldigt få Maidenskivor har haft låtmaterial lika starkt. De flesta skivor har en eller ett par halvsvaga låtar, medan The X Factor har i stort sett noll. Albumet uppnår som det är 70 minuters längd, alltså väldigt långt. Trots det känns ingen låt som utfyllnad, och jag skulle vilja ha ett till. Judgement Day, som återfanns på Man On The Edge-singeln hade i sig funkat utomordentligt som öppningsspår och singelmaterial. Virus, som släpptes som singel året därpå, hade också passat löjligt bra på skivan, men vem vet om den ens var skriven vid det laget.

 

Det som får allra mest skäll, däremot, är så klart Blaze Bayley. Och det enkom för att han inte är Bruce Dickinsons klon. Men sanningen är att han passar rollen perfekt. Hans dystra basröst gör sig särskilt bra i mid-tempolåtar som Lord Of The Flies och The Edge Of Darkness. Men också i det snabbaste spåret, Man On The Edge, som är mer rakt på sak och klingar av klassisk Maiden med en distinkt 90-talstouch, visar han vad han går för. Många av texterna han får sjunga är självrannsakande, nästan plågade, och ett testamente för Harris mentala hälsa vid tidpunkten. Det är känt att bassisten genomgick skilsmässa ungefär vid tiden för inspelningen, och att hans pappa avled ungefär samtidigt. "Oh man, he's a tortured motherfucker, Steve is sometimes", har Dickinson senare sagt. Harris bassound är dovt, mörkt och tycks gå hand i hand med Bayleys okontrollerat mörka stämma. Han inleder Blood On The Worlds Hands med ett sjuttio sekunder långt bassolo (vilket Maiden har på tok för få av), och det ger låten en egendomligt mörk särprägel. Ledgitarrslingorna i låten är också föredömliga, men sångmelodierna saknar något. Också refrängen känns ofullständig. I helhet påminner låten om Face In The Sand, som skulle dyka upp på Dance Of Death. En bra låt, men albumets svagaste.

 

Iron Maiden - 1995

 

Som sagt har skivan bland det starkaste materialet Maiden skapat. Fortunes Of War är ofattbart underskattad. En sjuminuters relik där Bayley går igenom varenda känsloläge som finns. Något repetitiv i "refrängen", men Harris gör en av sin karriärs bästa insatser. För att inte tala om ledgitarren, melankolisk och olycksbådande och bland det bästa jag hört. Också Judgement Of Heaven är ofattbart bra - galet nog aldrig spelad live förrän Bayley själv tog upp den till några soloframträdanden nyligen. Även om den behandlar skivans genomgående mörka tema om självrannsakan har den en något positiv antydan, som om Himmelens dom kanske inte nödvändigtvis är negativ i slutet.  The Unbeliever hade blivit prisad om Dickinson sjungit den. Skriven av mitt personliga favoritlåtskrivarlag, Harris och Gers, avslutar den The X Factor, och påminner till viss del om kommande Harris/Gers-alster som Dream Of Mirrors (till vilken Blaze Bayley faktiskt deltog med en del text!). Den hade gjort sig bättre om den placerats närmare mitten av skivan. Faktum är att det är det största felet The X Factor gör. Låtplaceringen. Man On The Edge borde ha öppnat, där vi istället ser den naturliga avslutaren tillika Maidens mest teatraliska låt, och en av deras absolut bästa.

 

Sign Of The Cross har hyllats, och inte bara Dickinsons version (framfördes bland annat på skivan Rock In Rio), med all rätt. En "Harris epic" som behandlar den spanska inkvisitionen. Det inleds mer gregoriansk kör i åttio sekunder (!) innan gitarr och bas kommer in. Långsamt, lågmält, mörkt och olycksbådande. Det är den bästa låt Blaze Bayley gjort, och en av Maidens bästa. På elva minuter innehåller låten allt. Den långsamma uppbyggnaden leder till snabba och tunga partier, där Bayleys sång är sublim. Murray och Gers förgyller med perfekta, av Harris skrivna, gitarrpartier. Kortfattat, tidernas mest underskattade låt. Som helhet är The X Factor ett av Maidens mest kompletta album. Flera listor jag läst rankar det som sämst och det är tamejfan bara skitsnack av idioter som skriver det "fans" vill läsa; att allt som gjorts efter åttiotalet är värdelöst. Ungefär som SD:s fotsoldater lägger de lock för öronen och skriker när en försöker tala om för den att den kanske borde ge materialet en ärlig chans. Icke. Men den är också den mest underskattade skivan som finns. Bara för att inte Bruce Dickinsons klon sjunger.

 

Bäst: Sign Of The Cross

 

Obäst: ?

 

    

Read the review in English

 

Musikvideo: Iron Maiden - Man On The Edge
Kommentera inlägget här: