Med sin debut, Return To Port Royal, släppt 2013, visade Blazon Stone hur gärna de ville bli Nordens reflektion av de svettiga speed/power-legendarerna Running Wild. Komplett med temat sjöröveri på de sju haven. De tog till och med sitt namn från tyskarnas sjätte album. Uppföljaren släppte de här i dagarna, kallad No Sign Of Glory. De leds av Cederick Forsberg, som du säkert känner ifrån Rocka Rollas, som han startade 2007. Eftersom att Blazon Stone ses som något av ett sidoprojekt - till vilket Forsberg själv skriver och spelar i stort sett all musik - har bandet inte fått tillnärmelsevis så mycket uppmärksamhet som det borde ha fått. Det råder alltså stor Running Wild-känsla kring Blazon Stone, eftersom att de så klart är de största influenserna. Medan pirat-temat från första skivan kvarstår i en del av låtarna, har det också  breddats något till att innefatta krig och krigsherrar, och så klart en hyllning till heavy metal i låten No Return From Hell.

Den största förändringen sedan första skivan är bytet av sångare. Erik Nordkvist (Assaultery) ger rum för bulgariske Georgi Peychev, vars röst ljuder i samma kategori. Han är naturligtvis inte slumpmässigt vald på minsta vis, utan det är tydligt redan från första början hur också han i sin hårda leverans påminner om Running Wilds Rolf Kasparek, om än något finare i kanten, och inte lika rå. Ofta tycker jag dock att hans röst skjutits för långt ner i produktionen; den hörs inte alls tydligt alla gånger. Det bästa exemplet på det är redan första gången han börjar sjunga, i öppningslåten Fire The Cannons, och jag måste byta hörlurar för att se att felet inte var i min ände. Hans sång finner jag inga större fel på, däremot, och en av hans höjdpunkter är just Fire The Cannons som han levererar med pondus och styrka. Jag gillar honom också i Bloody Gold, där han vill gå upp i tonart och det låter som om han kämpar med det, men den dedikationen betalar sig och ger uttryck för ett sorts inneboende vrede.

Forsberg är löjligt bra. Här på No Sign Of Glory som på föregångaren spelar han gitarr, bas och trummor. Ledgitarren Beasts Of War är sjukt snygg, liksom många gånger under hela skivan. Ofta står det till med melodiska refränger, men det är egentligen inte power metal det här skulle klassas som, utan speed metal. Riffen är viktigare, och han levererar också där med några tunga, maffiga sektioner i så gott som varje låt. På rytmsektionen har han fortsatt från debuten den där feta speed metal-känslan ofta hittad i Running Wild och Lonewolf, och en Primal Fear-lik tenacitet. Tyvärr känns låtarna i många fall kanske lite identiska, utan någon större åtskillnad mellan dem. Från början till slut är det bara heavy metal rakt på. Inte för att det är något fel i det, men jag gillar själv en något större variation. Trots det hinner jag snabbt få mer än en favorit; ovan nämnda Fire The Cannons (gärna med det snygga, instrumentala introt till!) är snygg som fan trots någon liten brist, och den feta Stranded And Exiled bjuder på otroligt snygga trumpartier till på några galna solon. No Sign Of Glory håller formen och håller samma kvalitet som Return To Port Royal. Visst, här finns inget avslutande epos om Regalskeppet Vasa, men här finns gott om allskönes heavy metal i snabbaste stajl, för den som gillar hederlig metal utan en massa skitsnack.

Bäst: Fire The Cannons, Stranded And Exiled

Sämst: No Return From Hell

http://www.getmetal.com/?p=15293