Den andra delen av The Metal Opera, släppt 2002, inleds med det överjordiska eposet The Seven Angels, som kanske egentligen är två låtar som satts ihop för att få till en fetare längd på låten. Uppbyggnaden till låten funkar som intro till hela skivan. Sedan tar den fart, med den kanske mest power metal-mustiga refräng som världen någon skådat. Låtens andra hälft har ett mysigt keyboardsolo av Tobias Sammet (Edguy) som ju skapat hela Avantasia-projektet och komponerat all musik, som avskiljer en lite snabbare del från en lugnare, där Kai Hansen (Gamma Ray, Unisonic) i rollen som dvärgen Regrin får testa på skönsången. Mellanspår och intron saknas helt på skivan, vilket är ett stort plus. Det håller känslan koncis och helheten mer sammansvetsad. En annan sak som saknas - förutom i inledande The Seven Angels - på den här andra delen av Metal-operan är låtar med sådan där slagkraftig och omedelbar refräng som återfanns ett par gånger på första skivan. Neverland kommer i närheten, och är förutom det en otroligt snygg, kompakt power metal-rensare.

Istället har skivan lite mer komplexa rader där de många sångarna går ihop i en otrolig harmoni, i större utsträckning än den första skivan. Också Memory är en snygg låt med en bra refräng, även om den känns mer invecklad och inte alls lika rakt på sak som de där omedelbara allsångsverken från första delen. Ralf Zdiarstek (Amitav) gör här en bra insats, men för sakens skull hade jag gärna hört Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween) istället. Kiske har faktiskt försvunnit nästan helt från uppsättningen här, vilket är ett stort snedsteg. Det finns nämligen ingen låt som Kiske inte kan förbättra. Det är också fler gästmusiker på skivan än på första delen. Jens Ludwig (Edguy) har fått mer utrymme, liksom Timo Tolkki (ex- Stratovarius), som håller ledgitarren i skivans bägge ändar. Solot i The Seven Angels sätter han med tillbakalutad glans.

Liksom på första skivan är det ändå Gamma Rays Henjo Richter som står för det mesta av gitarrspelet. En av hans bästa stunder är i det snabba introt till No Return; tråkigt nog är gitarren en bit ner i produktionen, troligtvis för att ge rum för de många sånginsatserna. Resten av låten har ganska trista riff och ett misslyckat försök till allsångsuppstämning. Låtens bästa sidor är ledgitarrspåren, men de har tyvärr åsidosatts för mycket. Ett annat tillägg till rostern är den sedermera alltid återkommande Bob Catley (Magnum) vars pålitliga hårdrocks-stämma i rollen som ett träd, ger ett skönt avbrott till de lite mer power metal-minnande namnen. Här har vi alltså ett exempel på hur Sammet fått in en gammal idol på ett mästerligt sätt; ge honom en roll, men håll det smått. Visserligen har Catley sedan dess återkommit på samtliga Avantasia-skivor och flera turnéer, och sålunda tagit en mer naturlig plats i gemenskapen än säg Alice Cooper och Klaus Meine (Scorpions) som kom att gästspela på senare skivor.

Tre av skivans tio låtar är ballader. Den första, In Quest For, är den klart tråkigaste; pianodriven och för smörig för min smak. Catley gör dock en väldigt fin sånginsats. Powerballaden Anywhere är Sammets karaktär Gabriels stund för introspektion och självrannsakan, i saknad efter systern Anna. Det var den första låten jag hörde med Avantasia, och den fångade mig genast. Än idag håller jag den bland Sammets finaste stunder; här kommer han fram med samma sårbarhet som i Edguy+s Scarlet Rose, men i en något tyngre tappning. Into The Unknown avslutar Metal-operan, och Gabriel återförenas med systern Anna. Sharon Den Adel (Within Temptation) gör åter den rollen, och än en gång funkar hon och Sammet riktigt bra ihop. Det tråkiga är att hon fick göra en ballad till (gissa hur hennes låt på Ghostlights kommer att låta), och inte något av de snabbare spåren. Det är hon nämligen högst kapabel att klara av.

The Metal Opera Part II håller i mitt tycke ett litet övertag över föregångaren, galet nog med tanke på att Kiske lyser med sin frånvaro. Skivorna gör sig ändå, uppenbarligen, allra bäst när de åtnjuts i följd. Där har du två timmar som inte är bortslösade. Den enda frågan jag egentligen har är, vart i hela friden tog Ernie vägen efter andra låten? The Metal Opera, bägge delarna, kan egentligen ses som en sorts kulmen på Edguys tidigare era, och överglänser också mycket av vad som gjordes där. Att Sammet kan hålla The Metal Opera-skivorna på toppen av sin power metal-veva, som gradvis gått över till ett mer heavy metal-baserat sound både i Edguy och Avantasia, är inte alls något att gråta över. Vad de kallar fantasi är bara en nyckel till världen som du nu är i, som de kallar syndens dröm.

Bästa låtarna: Anywhere, The Seven Angels