Vad vi har här är ett album som saknar samma driv och framför allt samma produktion som den där debuten levererade så starkt. Det finns ändå matiga riff på nästan hela skivan där Higgins och Larson uträttar mörka makters ärenden tillsammans och lyckas göra något otroligt magiskt, Dark Waves och Oct 14th går att nämna som typexempel, tillsammans med riffmonstret My Machine. Higgins låter trött. Hans sång mer som sång (även om han för den sakens skull inte häver ur sig någon skönsång), tryckt bakåt i produktionen, och inte alls som den där yxsvingande galningen som krävde att häxan skulle släppas fri. Visst, han har ljusa stunder på Firewalker. Den väl fungerande låten Angel Heart, avslutande Take On The Grave och ovan nämnda My Machine gör han snyggt och låter likt det han levererade på debuten och till det kommer de några av bästa riffen på skivan. Där är det enda som saknas att produktionen låter den där sånginsatsen komma fram och jag hade gärna hört en mer ilsk Higgins ryta fram , 'angel heart!

Produktionen låter inte alls lika klar som innan, utan det känns snarare som om de gått samma väg som så många andra band; det ska låta retro och 70-tal till varje pris. För det var antagligen gladare dagar då musiken var äkta. Fel. Teknikutvecklingen har gått framåt av en anledning och Venomous Maximus gör sig så bra när de musikaliska storheterna får glänsa och råkraften inom Huostonpojkarna får komma fram och släppas ut som den förtjänar. För vad vi har i Firewalker är inte ett dåligt album, utan ett där Venomous Maximus snarare känns hämmat än att de ska ha tillåtits gå framåt. Som om de vill gå framåt, men istället råkat gå bakåt. Firewalker saknar samma impakt som debuten, vilket är väldigt, väldigt synd.
"En sak som undergroundmusiken har saknat de senaste tio åren är fara", har Higgins sagt. Tråkigt att Venomous Maximus då väljer att satsa mindre på den varan.

Bäst: Take On The Grave

Sämst: White Rose