Wardens Of The West Wind är italienska power metal-akten Wind Roses uppföljare till 2010 års debutalbum. Lagom till andra skivan har de tagit bort alla mellanspår som fanns med på första skivan (ett fjorton sekunder kort spår bestående av forsteg är bra för?). Med det sagt börjar skivan med ett intro. Hallå, det är ju power metal. Ingen får ta våra intron från oss. Därefter följer ett gäng kraftiga, riffdrivna spår med en viss Blind Guardian-känsla. Sköna gitarrsolon varvas med mysiga keyboardslingor, som förresten är ganska gömda i produktionen, utan att försvinna för mycket. Musiken är pompös, stundtals i överkant, men en sak är klar, power metal-regel nummer ett har inte undgått de här killarna. Storvulna, trallvänliga refränger och en viss majestätisk känsla sätter spår i låtar som The Breed Of Durin och Skull And Crossbones. Uppenbarligen en invit till sing-along, så fort texterna sätter sig. Textmässigt har de valt en mängd olika teman, de flesta med en gemensam nämnare; det ska gå att göra episkt. Tolkien, Spartacus och, ja allmänt episk fantasy.

Låtskrivandet har tagit ett steg upp sedan förra skivan; det är tajtare och bygger inte lika mycket på att man måste komma in i en viss stämning genom att lyssna på fjorton sekunders fotsteg. Skivan saknar i stort sett utfyllnad, med åtta spår och två intron (första skivan hade sju intron). Spåren är kanske här relativt få, men det är åtta låtar med explosiva refränger, bombastiska körer och ren power metal. Det jag kan tycka saknas är något snabbt, något utan vettig tanke, som bara är pang på och gasen i botten; Wind Roses musik är genomtänkt och skivan enhetlig och inte alls dum. Claudio Falconcini, som håller i yxan, har fått slänga sig igenom inte bara ett frenetiskt solo och jobbar med tunga riff albumet igenom, som avbrytning till den magiska körsången. Och Francesco Cavalieri bakom mikrofonen gör också ett bra jobb med stor inlevelse och känsla för regel nummer ett. Som helhet lämnar albumet kanske lite att önska, lite mer utsvävande och inte för mycket på samma spår, men också en känsla av att helheten är bra som den är. Fortsätter Wind Rose att utvecklas i den riktningen de gör, så ser jag fram emot tredje skivan.

Bäst: The Breed Of Durin

Sämst: Ode To The West Wind

http://www.getmetal.com/?p=13826