Dark Witch har hållit igång sedan 1999 men först i år fått släppa sin debutskiva. Därför borde en kunna ana att de brasilianska pojkarna har byggt upp något helvetiskt bra när det slutligen blev dags. Aggressivt och med en stil som stundtals påminner om Persuader och ett skvätt Grave Digger, medan Abilio Martins drar tankarna till Bloodbounds Patrik Johansson i både sångstil och när han går upp i de högre, något ansträngda registren. Det bästa exemplet på det är vrålen i Firestorm. Det är en låt som borde tillfredsställa de flesta som går igång på aggressiv power metal, med en snygg melodisk sånginsats av Martins, på ett gäng tuffa riff och ett melodiskt mittparti med solo. Tyvärr består refrängen av ett upprepande av låtens titel, men det funkar ändå. Det är faktiskt ett av Dark Witchs största problem - refrängerna kunde ha mer drag och vara mer trallvänliga. Martins gör sitt bästa, men håller inte alltid hela vägen.

 

 

The Circle Of Blood är en lång skiva, på 13 låtar och en timmes speltid. Det kunde gott ha kortats ner upp till en kvart, och då ge en maxad full längd. Som det är, finns det gott om utfyllnad. Mot albumets andra hälft känns det som om det flyter iväg lite, och det mesta känns som om det redan har hörts på första halvan. Death Rain är ändå ett speed metal-ljus där, med skrikig sång och tuff rytmsektion. Rytmiska midtempo-låten Cauldron har riktigt snygga baslinjer men lyckas inte med några underverk, liksom Stronghold. Låtmaterialet räcker alltså inte riktigt hela vägen, men detsamma kan inte sägas för de musikaliska insatserna. Martins, som jag redan diskuterat, är otroligt kapabel, men ändå inte skivans sanna hjälte. Istället är det Décio Andolini och Cesar Antunha som vinner.

 

Tvillingyxorna är lysande genom hela skivan, med ett solo inpetat i varendaste låt. Blood Sentence blir snabbt en favori. Mycket tack vare det snabba tempot, sköna känslan och så klart duellsolot som bara glänser till. Men på i stort sett alla plan är det en annan låt som står som överlägset bäst på skivan. Riffet - som andas tysk heavy/power - och det därpå följande korta solot som inleder andra låten, Wild Heart, är världsklass. Låten har ett annorlunda sound, och är tung på de instrumentala partierna. Martins, som också hanterar den biten, drar ett kort bassolo innan ytterligare ett frenetiskt gitarrsolo. En väldigt cool låt, som känns som om de vill visa sina musikaliska skills. Jag måste också nämna To Valhalla We Ride, som är ytterligare ett exempel på galet gitarrspel, med duellerande yxor och för en gångs skull en trallvänlig power refräng; tempot högt, frenetiska riff och exakt här ska plattan ta slut. Dark Witch är kapabla, och har släppt en lika kapabel debut. Den borde ha kortats ner, för här finns material nog att fylla en grym fullängdare. Tyvärr drar det ut på tiden och utfyllnaden och de inkompletta spåren håller för mycket i tyglarna. Men när Dark Witch glänser, då jävlar skiner de.

 

Bästa låtar: Wild Heart, To Valhalla We Ride

 

    

 

Musikvideo: Dark Witch - Wild Heart