Vi har i år sett en mängd högkvalitativa skivor, och då framför allt inom power metal. A Sound Of Thunder och deras femte fullängdare Tales From The Deadside hamnar i skymundan. Till viss del tack vare att den släpptes samma dag som Gloryhammers skiva, och det har helt enkelt dröjt innan jag fått arslet ur vagnen och lyssnat på den, mer än någon låt här och där. När det nu till slut skett är det väl lika bra att jag talar om ifall det är värt eller inte. Det är alltid uppfriskande att lyssna på female fronted metal som inte A) måste spela symphonic metal, och B) tvunget ska ha kassa growls med för att göra en skönheten och odjuret-grej. Nina Osegueda är en duktig sångerska som vet att fånga mörkret i musiken och ge det en levande atmosfär. Trots inlevelse räcker bland inte rösten till, och när hon vill ge sig upp mot de högre registren så blir det ansträngt. Tales From The Deadside är en konceptskiva baserad på Shadowman (otippat nog en superhjälte med egen serietidning, för sådana tjatas det inte om tillräckligt nu för tiden). Därför har var och varannan låt har talade intron och outron. Det kan ju ses på två olika vis.

Antingen är det för extra atmosfär, där en berättarröst tar historien framåt. Eller så är det för att fylla i på grund av låtarnas tillkommakortanden. Jag tycker själv att de sabbar musikens flöde, men det kan också bero på att jag inte är insatt i storyn, och ska sanningen fram så är jag inte ens nyfiken på den. Visserligen sabbar det inte flödet lika mycket som spotifys reklamavbrott, men vad gör en åt saken? Ingen låt förstörs lika mycket som Tower Of Souls, där berättarrösten avbryter mitt i musiken. För mig är det musiken som är viktig, och trots att skivan och känslan blir lidande av berättarröster hit och dit håller musiken faktiskt måttet. Den håller till i gränslandet mellan heavy och power metal. Riff- och gitarrdrivet enligt heavy, men med melodier som drar åt power, utan att det blir bombastiskt eller vad en brukar kalla ”flower” metal. A Sound Of Thunder håller sig i mörka trakter, både musikaliskt och textmässigt. Gitarristen Josh Schwartz har gediget material att jobba med. Gitarren är bland det bästa med musiken, som tyvärr ställer Osegueda i för stort fokus. Visserligen har hon riktigt snygga stunder, som i Losing Control (The Unquiet Shadow), en av skivans bästa låtar.

Musiken är mestadels mid-tempo, med den där mörka känslan, framfört av Schwartzs illavarslande gitarrspel. Halvtitellåten Deadside är det bästa exemplet; långsamt drivs den framåt, med lugnare partier, starka verser och ett solo av klass. Mot låtens andra hälft går tempot upp, och gitarrarspelet blir bättre och bättre. Låten, som är skivans bästa, framhäver A Sound Of Thunders starka sidor; musikalisk versatilitet, Oseguedas inneboende mörka krafter, och den perfekta blandingen mellan heavy och power metal. Undersidor hittar vi i högtempo-låten Punk Mambo, som kör för hårt tryck på trummorna, och Osegueda låter mest bara jobbig och skrikig. Låten förstörs definitivt av saxofonsolot (eller?) som är totalt fel på alla plan. A Sound Of Thunder är definitivt ett band som borde få mer uppmärksamhet, för de kan sin musik, de vet vad de vill få fram och de gör det på ett övertygande sätt. Det sämsta med Tales From The Deadside är - om jag nu inte klargjort det tillräckligt redan - berättarrösten som kommer in i tid och otid. En eller två gånger är okej, men mer än så blir jobbigt. Det är ett bra album, inte exceptionellt. Ett par riktigt grymma låtar räcker inte att bära upp en hel timme. Föregångaren The Lesser Key Of Solomon, släppt förra året, är bättre.

Bästa låtar: Deadside, Losing Control (The Unquiet Shadow)