Ghost Ship Octavius är en ny skiva av bandet med samma namn. De är ett progressive metal-band som filat på skivan under ett par år och slutligen släppt det på helt egen hand. Det kommer en melankolisk stämning över musiken som lägger sig redan från första stunden, men utan att för den sakens skull föra något dåligt med sig. Det mörka håller i sig hårt och blir till ett signum för Ghost Ship Octavius. Stämningen vävs in bland hypnotiska sångmelodier och långsamma riff som avlöses i skönljudande gitarrsolon som med enkel hand visar upp gitarristernas skills. Hela tiden med Williams stadiga trumspel i bakgrunden. Van Williams, känd från Nevermore och numer också Ashes Of Ares, är bandets tyngsta namn och han har skänkt sitt eget sound till skivans trumspår. Trots det känns de inte riktigt så tighta som de gärna kunde ha fått vara (Ashes Of Ares-skivan hade samma "problem"). Därtill kommer Adon Fanion och Matt Wicklund som bägge är gitarrister och den tidigare även sångare.

På skivan gästar dessutom en hel del imponerande namn. Chris Caffery (Savatage), Mattias Ia Eklund (Freak Kitchen), Per Nilsson (Scar Symmetry) och Jeff Loomis (Arch Enemy, ex-Nevermore) skänker allihop sin expertis på diverse ledgitarr-bitar. Låtmaterialet som den imponerande skaran skrapat ihop visar sig vara av varierande karaktär. Bloodcaster är oroväckande aggressiv och ett allehanda snabbt och tungt spår som snabbt blir en favorit. Ett par spår driver iväg mot något dystert och oväckligt, typ Mills Of The Gods, där inte ens fina musikaliska insatser förmår dra upp betyget. Det är helt enkelt bättre när musiken är något tyngre, som i exempelvis In Dreams, som också den är en låt som blir favorit med sina slickande gitarrsolon och sköna sångmelodier. Burn Away är något av en blandning mellan de olika känslolägena och den funkar också bäst i de tyngre tongångarna.

Sea Storm är liksom Bloodcaster ohyggligt tung och med en stundtals rent av ondskefull, stundtals finstämd insats av sångaren Adon Fanion. Med sin blotta mörka stämning, magiska riff och - återigen - gitarrsolon är den helt klart albumets bästa låt. Skivan känns ibland ganska ojämn, med som jag nämnde, några spår som inte lyfter eller engagerar det minsta, medan andra river av ordentligt och visar vart skåpet ska stå. Den tunga, progressiva ådran drivs fram av den melankoliska sinnesstämningen som presenteras redan i öppningsspåret Saturn And Skies och visar sig vara viktig för skivan. Stämningen är inte fel på något sätt, utan ger skivan ett visst djup som jag inte skulle vilja byta bort. Här finns utan tvekan några minnesvärda spår och ett par som kommer att glömmas, men på det stora hela är lyssningen en god upplevelse.

Bäst: Sea Storm

Sämst: Mills Of The Gods

http://www.getmetal.com/?p=13855 - Read the review in English