Efter många år utan det minsta ljud bryter Falconer nu tystnaden, i och med det nya albumet Black Moon Rising, vilket de själva säger är mer traditionell Falconer. Och det får vi minsann hoppas, eftersom vi med mörk håg minns debaklet som var Armod. Det är ju i alla fall skönt att veta att det inte kan bli sämre. Skillnaden i musiken märks genast. Albumet öppnas med Locust Swarm; power metal i snabb rytm och tvillinggitarrer som duellerar mysigt. Tyvärr är det en annan sak som jag genast märker. Man kan dansa runt det hur mycket man vill, men sanningen är att ända sedan hans återvändå till Falconer på albumet Northwind så har Mattias Blads en gång så melodiska sångröst blivit - i brist på bättre ord - tråkig. Mer och mer, för varje album. Missförstå inte; han har fortfarande en riktigt bra sångröst. Den är bara inte vad den en gång var. I låten In Ruins skiner den gamla skolan igenom och visar hur det borde kunna vara jämt.

Den musikaliska biten påminner ofta om tidiga Falconer, och då framför allt de två första albumen. Det märks att de vill ta ett steg från Armods "mesiga" folktraditionella sida och köra snabb, skön power metal med folkstuk. Riff som avlöses i mastiga solon, som i Halls And Chambers, gör sig så mycket bättre än flöjtar och mandoliner. Om det nu var sånt som förekom på Armod. Baksidan är att det ofta vill låta lite tuffare än vad det är. Karsten Larsson bakom trummorna får inte en vilopaus, känns det som. Kanske felet ligger hos mig. Jag vill så gärna att det ska vara som gamla, hederliga Falconer som är så fryntligt och underbart på alla nivåer, men det blir aldrig riktigt det. Texter har Falconer alltid författat bra (inte ens Armod är ett undantag), och dessa gillar jag även här. Det ska för övrigt erkännas att med ett par lyssningar blir musiken bättre och bättre.

En sak jag vill peka på med laserpekare eller pekpinne, eller varför inte med fingret, det känns ju lättast, är gitarrerna. Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund är båda solida som sten, och flytande som lågorna som smider stål. Riff som i den underbara Wasteland är guld, precis som de många solon som förekommer albumet igenom. Där räcker det inte med att nämna en låt. Det jag vill komma fram till med min i många anseenden bristfälliga recension är att vad man tycker om musiken beror så starkt på vad man förväntar sig, och vad man känner just vid tillfället. Black Moon Rising är bra, så enkel borde recensionen egentligen vara.

Bäst: Wasteland, är jag böjd att säga

Sämst: Tror faktiskt att det är öppnaren, Locust Swarm

http://www.getmetal.com/?p=13690