Man kan undra varför jag väljer ett så gammalt musikalbum att recensera. Och det kan tänkas många orsaker. Det firar tjugofemårsjubileum; det anses vara det sista i Maidens gyllene era; det innehåller idel klassiker; det är ansett som ett av de bästa album som gjorts. Etcetera. Den bästa anledningen jag kan komma på är, well why the fuck not?

Från första ögonblick vet man att den väntande resan kommer att bli magnifik och episk av sällan skådat slag. Gitarren efter Dickinsons intro talar om ett illavarslande och dunkelt mörker som omvälver hela öppningsspåret. Gitarrmelodin i refrängen är av gudarna skänkt. Moonchild planterar ett frö av ondska som man lätt går miste om, om man inte vet att lyssna till de subtila detaljerna. Den är, i brödraskap till The Wicker Man, den bästa öppningslåt någonsin spelad.

Ballader i Maidens stil är något ut över dess like. De är inte som andra. Infinite Dreams är i all rätt en ballad, med ett långt inledande lugnt parti följt av tyngre riff. I bakgrunden en melodi som gjuter dimma i sten. Som i öppnande Moonchild finns en ondska, nästan oplacerbar. Här uttrycks den av Dickinsons nästan plågade sömnlöshet och drömtillstånd med kulmen i ett avgrundsvrål som öppnar till låtens tuffaste parti, där klassiska Maiden inte går att undvika. Hårda riff under melodier tillsammans med den lugna ådran gör en Maidenballad till en Maidenballad.

Can I Play With Madness? Men fick det bli mer underbart? Det låter gladare än det hittills gjort, men även här finns en undertryckt illvilja, väntande i mörker. Refrängen är bland det bästa Maiden gjort. Melodi och riff dansar på eld; en dans som bara Maiden kan tämja. Solot är gudomligt, men hur bra låten än är har den inte upplevts till sin fulla potential förrän den upplevts live. En gammal favorit till mig och uppenbarligen till alla andra.

När The Evil That Men Do tar sin stapplande början tror man inte att det ska bli allt vad heavy metal betyder. Riffbaserad tuffhet på baskungens grund och melodiska gitarrer som spelar i harmoni till en aldrig så underbar röst som Dickinson har just här. Nicko McBrain har fått trummorna att göra underverk och med Murrays och Smiths tvillinggitarrer har vi på fyra minuter fått veta vad heavy metal är.

Men vi känner också Maiden. Vi vet att de inte kan hålla sig till fyra minuter. Ännu mindre nu för tiden. Titelspåret, Seventh Son Of A Seventh Son, är en av Maidens längsta låtar och bland de första riktigt progressiva låtar de gjort. En låt i inte full hastighet, men i gastkramande brutalitet om man är den som kan tänka annorlunda. De många taktändringarna gör låten föränderlig; den innehåller allt man kan vänta sig. Maidens klassiska tvillingriff, sköna melodier, Harris fläskiga bas, McBrains tuggande trummor, Dickinsons envetna stämma... allt skapar en gastkramande aura av ondska i rörelse.

Med The Prophecy öppnar det lugnt och stilla. En ensam gitarr åtföljs av en vän och för en kort stund är det nästan vackert. Sedan blir det en mer vred känsla; ondskan kvarstår, förmedlad genom mörka riff och text om hur katastrof slår till. I instrumentala partier är det melodin som är mest märkvärdig och solot som klamrar sig fast utan tanke på att släppa taget. Någonsin. Men det mest anmärkningsvärda med The Prophecy är avslutningen. Det är en vacker gitarr som drar ner tempot och ger en stunds eftertanke. Tona till svart.

Nu kommer något oförklarligt. Det börjar med Harris bas i en melodi som bara han kan. En gitarr kommer in med ett dunkelt riff. En till, med en melodi på läpparna. Till sist trummorna i en demonisk eufoni. Med Dickinson kommer domedagen. Hela tiden finns Harris där med basen och hela tiden finns en väntande melodi. Det här är hur Maiden låter när allt arrangerats till perfektion. Det är döden, men hur kan döden vara så underbar. Det är den bästa låten som finns. The Clairvoyant.

Only The Good Die Young avslutar ondskan som funnits som en tanke bakom ögat, som en skugga i mörkret. Det är den perfekta avslutaren på albumet. Demoniska melodier, gudomliga riff och en drömliknande basslinga. Dickinson åter på topp. Och det är här som ondskan är som minst ensam. För trots att de goda dör unga finns det gott bakom ondskans dunkel. Och det slutar som det började, efter en magnifik och episk resa.

Albumet, som firar tjugofem år i år, har något onämnbart, något flyktigt hos sig som skapar en aura av ljus och mörker i astral strid; allt omsvept i det klassiska Maiden som det ju egentligen är en del av. Tillägget av keyboards skapade Maiden på nytt, medan de inte fullt lika välanvända syntgitarrerna (i jämförelse med Somewhere In Time (1986)) fortfarande finns som en en del som gör helheten till en helt unik upplevelse.

Innan var Maiden ren och skär heavy metal. Nu är det mest progressivt. Seventh Son Of A Seventh Son blandar deras progressiva influenser med den heavy metal de själva gjort sig kända för. Med oslagbar rytm på Murrays och Smiths tvillinggitarrer och melodier utan pardon avslutades Maidens åttiotal på topp. Det är och förblir det enda albumet som enbart sitter på höjdpunkter. Jag kommer inte på något negativt att säga, och inte heller tänker jag försöka. Jag är fullt upptagen med att njuta. Tio blyzeppelinare av tio möjliga.

Klassisk musikvideo: Iron Maiden - Can I Play With Madness